Kvällen
Besvikelser
Sådär. Nyss hemkommen från Wonk drar jag ner alla persienner i lägenheten och skruvar om dem, alltihop utan att tända en enda lampa i lägenheten. Ingen, förutom sänglampan i sovrummet och min monitor. Jag har bra mörkersyn, så jag behöver egentligen inte tända några lampor alls. Dessutom kände jag inte för att tända, mörkret kändes… hemma, i brist på bättre ord.
Vägen hem fylldes av två tankar.
Tyvärr så är jag extremt tankspridd när det gäller det mesta, så jag är lite osäker på vad den första rörde sig om. Den andra bränner sig fast i mitt minne: Varför?
På Wonk var det en kille som visade intresse för mig. Det var första gången sedan killen efter mitt "x". Det normala (för mig) är att ingen alls finner mig vara av intresse. Så jag anade genast oråd.
Det är här min tanke Varför?
kommer in. Varför är han intresserad av mig? Inombords känner jag en slags panik. Beror det på att han faktiskt är intresserad av mig, eller är han enbart ute för att såra mig på ett eller annat sätt, eller att utnyttja mig på ett sätt som får mig att känna mig smutsig och utnyttjad efteråt? Jag intalar mig att jag inte bryr mig, att den tillfälliga närheten till en annan person är värt att bli bortslagen efteråt. Jag antar att det beror på de dåliga erfarenheter jag har bakom mig. De får mig att känna mig osäker på mycket som gäller det privata, kanske t.o.m. rädd för att ånyo råka ut för det som en gång hänt mig, och det vill jag inte. Hellre lever jag i så fall i ensamhet resten av livet. Kanske jag någon gång skriver om vad som hände mig under min uppväxt…
Men det är tungt. Att alltid vara ensam är en fruktansvärt tung börda att bära, och en svår fälla för mig att ta mig ur. Att aldrig tillåta sig att älska någon (förutom sin mamma och sin syster, men räknas de i det här fallet? Älskar man inte dem högt per automatik?) eller att någon älskar en är tungt att bära, att inte våga älska gränslöst. Kanske kommer Han med stort H någon gång, och då förändras allting (Livet, Universum och Allting). Men tills den dagen kommer… Kanske får jag hoppas på att någon kommer på min trigger, och därmed kan tränga sig förbi mina spärrar. Kanske…
Älskling! Jag sitter här i tårar och läser om din kväll på Wonk (vad nu det är för ställe. Har aldrig hört talas om det). Jag läser mörka tankar som gör mig rädd. Du behöver helt klart hjälp med att bearbeta din barndom och jag tycker att du ska söka den hjälp som går att få. Eftersom jag är "orsak" till vad som hänt i din barndom är jag troligtvis inte den rätta att kunna hjälpa dig (eftersom det ligger i din uppväxt) men jag vill ändå att du pratar med mig. När man möter äkta kärlek är det inget som är smutsigt. Jag kan förstå att du är försiktig efter taskiga erfarenheter men man måste våga närma sig (säger jag som håller milsvid avstånd från män, för att inte bli sårad). Man kan ju alltid börja prata och med tiden se vart det bär. Inte nödvändigtvis "hoppa i säng" med det samma. Du förstår säkert vad jag menar.
Du pratar om två sorters kärlek. Har man ett bra förhållande till sina föräldrar och syskon, i det här fallet mor och syster, så älskar man "per automatik". Men det är inte alltid det är så. Jag är lyckligt lottad om jag har mina barns kärlek och deras kärlek är i allra högsta grad besvarad.
Jag vet inte vad som menas med "URL" och "Kom ihåg personlig kommentar" så jag gör ingenting - jo jag flyttar pluppen till "JA".
Hitta en dag vi kan prata - innan du åker till Olofström.
Puss och Kram
Mutti