paddy.weblog

Datorlös

Igår slutade mitt moderkort kommunicera med min hårddisk, vilket får som följd att jag inte är online lika mycket som annars. Tills jag får rätt på min dator kommer jag bara att vara online från jobbet och från min gamla slöa laptop.

Chilly spring

Spring finally came to Malmö. So yesterday morning I decided to "summerize" my clothes, wearing some of the clothes I bought in Australia a few months ago. The clothes I chose were a short sleeved shirt, and half-long shorts (going down below my knees). Unfortunately, it turned out to be quite a cold morning, only 8°C. Shivering I started walking towards work. After 100 meters or so I figured that if I walked fast enough, I wouldn't feel so cold. I think I've never been at work faster than yesterday (part from going by car or bus).

Needless to say, I will be wearing a jacket and pants instead of shorts today, since it's currently 9°C and raining.

And this is mid-May…

Kvällen

Sådär. Nyss hemkommen från Wonk drar jag ner alla persienner i lägenheten och skruvar om dem, alltihop utan att tända en enda lampa i lägenheten. Ingen, förutom sänglampan i sovrummet och min monitor. Jag har bra mörkersyn, så jag behöver egentligen inte tända några lampor alls. Dessutom kände jag inte för att tända, mörkret kändes… hemma, i brist på bättre ord.

Vägen hem fylldes av två tankar.

Tyvärr så är jag extremt tankspridd när det gäller det mesta, så jag är lite osäker på vad den första rörde sig om. Den andra bränner sig fast i mitt minne: Varför?

På Wonk var det en kille som visade intresse för mig. Det var första gången sedan killen efter mitt "x". Det normala (för mig) är att ingen alls finner mig vara av intresse. Så jag anade genast oråd.

Det är här min tanke Varför? kommer in. Varför är han intresserad av mig? Inombords känner jag en slags panik. Beror det på att han faktiskt är intresserad av mig, eller är han enbart ute för att såra mig på ett eller annat sätt, eller att utnyttja mig på ett sätt som får mig att känna mig smutsig och utnyttjad efteråt? Jag intalar mig att jag inte bryr mig, att den tillfälliga närheten till en annan person är värt att bli bortslagen efteråt. Jag antar att det beror på de dåliga erfarenheter jag har bakom mig. De får mig att känna mig osäker på mycket som gäller det privata, kanske t.o.m. rädd för att ånyo råka ut för det som en gång hänt mig, och det vill jag inte. Hellre lever jag i så fall i ensamhet resten av livet. Kanske jag någon gång skriver om vad som hände mig under min uppväxt…

Men det är tungt. Att alltid vara ensam är en fruktansvärt tung börda att bära, och en svår fälla för mig att ta mig ur. Att aldrig tillåta sig att älska någon (förutom sin mamma och sin syster, men räknas de i det här fallet? Älskar man inte dem högt per automatik?) eller att någon älskar en är tungt att bära, att inte våga älska gränslöst. Kanske kommer Han med stort H någon gång, och då förändras allting (Livet, Universum och Allting). Men tills den dagen kommer… Kanske får jag hoppas på att någon kommer på min trigger, och därmed kan tränga sig förbi mina spärrar. Kanske…